Åh vad det tar ork och energi av mig att inkludera den som tänker och fungerar på andra sätt än vad jag gör. Det är lätt att säga att det är viktigt och svårt att konsekvent praktisera. Men gång på gång märker jag att vara noga med inkluderande praktiker utvecklar mig och de sammanhang jag verkar i.

För att kunna göra det hjälper det mig att öva på medkänsla, med mig själv och andra. Det må låta flummigt eller vagt för en del, men medkänsla möjliggör för nya perspektiv. Istället för att vanemässigt fastna i egna tankar om att någon annan eller jag själv “borde” ha kunnat göra bättre, kan jag istället förhålla mig nyfiket och öppet: “hur kommer det sig att det blev så här och vad kan vi lära av det?”. 

Ett begrepp som har att göra med att stå ut med andras misstag eller tillkortakommanden är det så kallade fundamentala attribueringsfelet. Begreppet innebär att när vi själva gör fel eller missar något så har vi en hel del information om hur det kommer sig och vi kopplar inte ihop våra tillkortakommanden med vår person. Vi vet att systemet i datorn hängde sig precis när vi skulle skicka in rapporten eller att bussen vi skulle ta var inställd och därför kom vi sent. 

 Men när någon annan missar en deadline eller kommer försent har vi inte information om vad det beror på. Då gör det fundamentala attribueringsfelet att vi tänker att det har med den som person att göra. Vi tillskriver i högre grad andras tillkortakommanden till dennes person, istället för att förstå att det har med omständigheter att göra.

Därför behöver vi som motvikt öva på medkänsla för andra, för att inte hamna i fällan av det fundamentala attribueringsfelet. Vi behöver öva på att bli nyfikna istället för att dra förhastade och stereotypa slutsatser om andra. Empati med sig själv och andra främjar alltså inkludering och ett nyfiket öppet och utforskande klimat, istället för ett förklarande och dömande klimat som stänger för nya lärdomar och utveckling.