Det är tyvärr inte ovanligt att konflikter som eskalerar riskerar att leda till kränkande särbehandling. Om en konflikt har pågått länge finns stor risk att parterna utvecklar starka negativa åsikter om varandra. Den andra parten är inkompetent, kanske galen, möjligen sjuk eller drivs av illasinnat uppsåt.

Om man upplever sig vara trängd eller illa behandlad av den andra parten, så finns det en risk att man själv gör sig skyldig till kränkningar. Man drivs inte längre av att försöka förstå eller hitta lösningar som är acceptabla för alla. Drivkraften har gått från; 1) förstå och söka acceptabla lösningar, via 2) maximera egna fördelar till 3); att maximera den andres obehag. Det kan ske exempelvis genom att undvika personen i fråga, gå ut ur rum när den kommer in, tystna när den säger eller frågar något, titta åt andra håll, inte svara på mail, gå ut på lunch med andra på jobbet och inte bjuda med den man ligger i konflikt med. Att på olika sätt helt enkelt isolera den eller de andra parterna från gemenskap på jobbet och att söka sympatier från andra för att skapa allianser med andra för att mobilisera.

Vid den här punkten krävs det mycket av båda parter för att kunna uttrycka något minsta positivt om den andra parten, ”En frisk människa beter sig inte på det sättet”. Eftersom att man över tid har varit i konflikt med varandra, finns risken att man blir övertygad om att den andra parten är fientligt inställd, har ytterst grumliga avsikter, att motpartens verkliga (destruktiva) natur alltid funnits där och nu visar sig och att det därför är en själv som måste marginalisera motparten i möjligaste mån.

Man börjar vara övertygad om att motparten inte kan hålla sig till ömsesidiga överenskommelser för man tror inte längre att motparten har en moralisk eller etisk kompass. Det kan kännas som att man bara reagerar mot motpartens beteende och ser sitt eget beteende som ett resultat av hur motparten beter sig. På det sättet avsäger man sig sitt ansvar för hur konflikten utvecklas. Det görs självklart outtalat och ofta omedvetet, och kommer sig av att man tycker att man bara försvarar sig mot den andras agerande.

Jag har många gånger blivit ombedd att hjälpa till vid konflikter när de har pågått under lång tid, kanske flera år. Då brukar båda parter vittna om att de upplever sig vara utsatta för kränkande särbehandling.

Det är alltså av stor vikt att inte låta konflikter eskalera. Även om det känns småaktigt att prata om mindre skav i samarbetet eller frågetecken kring meningsskiljaktigheter så är den noggrannheten inte alls onödig utan kanske förebygger eskalation.

Om du är nyfiken på att läsa mer om konflikter och eskalation rekommenderar jag Friedrich Glasls eskalationsmodell som beskriver hur konflikter eskalerar i 9 steg.